Början 1.

Jag har alltid tyckt om att gå tillbaka i arkivet. Som ni kanske märker så har jag inget bloggarkiv utan jag menar mitt eget arkiv. Vad hände för ett år sedan? Hur mådde jag då? Vad hände egentligen efter Maskinen konserten den 5 April förra året? Det är frågor som kanske väcker ångest, sorg eller någon slags glädje. Men när jag går tillbaka i arkivet så letar jag efter den riktiga glädjen och den nostalgi som dyker upp inom en. Jag pratar om den dagen, den 11 december 2012. 

Allt började egentligen i början av November för snart ett år sedan då. Jag stod och pratade med mina kompisar i cafeterian på Thomasgymnasiet. Vi skulle ha våran sista lektion som var naturkunskap, alltså för oss, inte så viktigt. Jag kände att någon hade ögonen på mig så jag vände mig om och där stod min trogna bildlärare, Lotta. Lotta och jag hade lärt känna varann under bildlektionerna som vi haft tillsammans genom åren. Jag satt ofta kvar efter lektionerna för att måla. Hon var otroligt trevlig och jordnära, en kvinna i medelåldern som kom ifrån Umeå. Hon berömde mig för varje uppgift jag gjorde och jag gillade henne enormt mycket. Nu stod hon i trappuppgången och försökte få kontakt med mig. Jag gick fram till henne. Hon log upp. Hon sa att hon hade ett uppdrag till mig, jag visste att det handlade om ämnet bild så jag blev genast intresserad.
- Chefen för Vasallen kontaktade mig. Han vill göra ett stort projekt, något om en julkalender. Sa Lotta. Folk som känner mig vet att när jag får något framlagt framför mig, någon idé så börjar min idéfabrik inom mig arbeta.
- En julkalender alltså? Frågar jag henne.
- Ja, han sade att jag skulle ta en duktig elev från skolan som kunde hjälpa till och jag tänkte genast på dig.
Jag börjar rodna, jag kände mig så jäkla hedrad. Jag och Lotta bestämde en träff så vi kunde gå in mer på detaljer så vi bokar en tid som passade oss båda två samma vecka. Jag tror jag aldrig riktigt insåg att det här var något stort. Sådan här chans fick man en gång i livet och om man tog den, ja då fanns det chans för fler.

Jag och Lotta träffades i hennes arbetsrum på den översta våningen på skolan. Det var mysigt det rummet. Hon delade det tillsammans med en annan bildlärare så det var fullt med penslar, färg, skapelser och teckningar. En dag skulle alla mina original teckningar till julkalender hänga på en vägg nära Lottas skrivbord. När Lotta öppnar dörren låter hon stressad. Hon berättar att vi ska ha ett möte med Vasallen-chefen om 10 minuter. Jag svarade med ett pipigt "Okej.". Hon skriver klart något på datorn, stänger av den och fäller ner locket. Sedan tar hon på sig jackan och leder mig ut i korridoren igen.
Vasallen ligger på skolområdet, det är av dem skolan hyr lokalerna. Stora, fina och fräscha lokaler som en gång i tiden varit militärområdet P10. Vi kliver in på kontoret och ut genom en dörr kommer en stor schäfer springandes. Efter kommer en stor man med vit skjorta och stor mage. Hans hår var guldigt och likaså han skägg. Han påminde mig om en stor viking. Han skrattar till när han ser sin hund hälsa på oss så han sträcker fram sin hand till mig och presenterar sig som Erik Engström.
   Erik tar en klunk av kaffet som han hällt upp i en kopp tidigare. Runt ett bord sitter chefen, hans snickare, en anställd från Aktiekopia, Lotta och Jag. Det förvånar mig än idag att jag inte alls kände mig nervös. Jag visste redan, utan att veta vad Erik egentligen ville ha, vad jag ska göra och hur jag ska göra det. Jag var säker på mig själv.
- Ser du den där byggnaden där ute? Säger Erik och pekar ut genom fönstret.
- Ja, den tomma byggnaden? Svarar jag honom.
- Precis. Den byggnaden har 24 stora fönster. Där vill jag ha våran julkalender. Erik var också säker på sin sak, en äkta affärsman. Under mötet diskuterade vi vad motivet skulle vara, deadlines genom arbetet och ersättning till mig. Vi kom fram till att det skulle vara svenska klassiker, sådant som man känner julkänsla av och nostalgi, både som gammal och ung. Vi var tvungna att arbeta snabbt, vi hade lite mer än 3 veckor på oss innan den första december, alltså första luckan. Jag som gick i tredje ring då hade ju självklart också mitt skolarbete att tänka på, så all tid kunde inte gå åt detta projekt. Vi skrev på kontrakt, kaffedrickarna tog sin sista klunk ur muggarna och så gick vi ut i den kalla november eftermiddagen. Erik ville visa mig byggnaden där julkalendern skulle hänga från och med den första december fram till i mitten av januari. Det såg bra ut tyckte jag. Bra och stora fönster. Julkalendern skulle bli Sveriges största det året.
   Dem kommande veckorna arbetade och slet jag för att komma på vilka figurer ur svenska klassiker vi skulle använda, skissa dem, måla dem och skicka in dem. Det var otroligt roligt. Mitt första riktiga uppdrag och jag kände mig så viktig. Jag målade allt ifrån Emil i Lönneberga till Dieselråttor och sjömansmöss. Och så fortsatte jag dagarna och veckorna.
   Det var den 10 december. Nu hade jag uppmärksammats i både lokaltidningen i Strängnäs och en annan "hobby" tidning. Så ryktet gick runt bra. Idag hade jag fått ett mail ifrån Lotta där det stod att Strängnäs kommun hade hört av sig till henne. Dem ville veta mina kontaktuppgifter då det var en till journalist som hört av sig på deras Facebook-sida. Jag tyckte det var så coolt! Folk ville uppmärksamma min julkalender och mig! Jag klickade mig in på sidan för att se vem som skrivit, kanske jag kunde ta kontakt för att bestämma ett möte den här gången. Under ett inlägg där dem uppmärksammat projektet hade en snubbe vid namn Kristoffer Elmqvist frågat om mina kontaktuppgifter. Han hade inte fått något svar på sin fråga så jag tar kontakt direkt över Facebook.

"Hejsan Kristoffer!

Hörde att du försökte få tag i mina kontakt uppgifter på Strängnäs Kommuns Fb-sida. Du hade lämntat en kommentar på inlägget om min Julkalender. Du får tag på mig genom här på Facebook eller genom min mail Elin.h.Johansson@live.se

Allt gott

Elin Johansson"

Det dröjde ett tag innan jag fick svar. Men senare samma dag dök det upp ett mail på facebook. 

" Tjena Elin! Jag jobbar på Mariefreds Tidning och tycker att din julkalender var en jätterolig idé. Jag skulle gärna vilja skriva en artikel om detta och undrar om du har tid att ses nu under dagen eller imorgon. Ring mig gärna på 076- -- -- --, så kan vi arrangera något direkt

Ditt meddelande hamnade i någon subfolder på facebook så det tog ett tag innan jag såg det. Jag mejlar detta också, ifall det händer samma sak tillbaks 
Vi bestämde möte dagen därpå. 16.30 i entrén på skolan.

Tisdagen den 11 december 16.32. Han har fortfarande inte dykt upp. "Jävla journalist, låter mig vänta.." tänkte jag för mig själv. Jag hade bett Lotta att stanna  med mig så det inte dök upp någon idiot. Den tiden jag väntade på den här journalisten var det längsta på mycket länge och ett tag var jag faktiskt beredd på att gå därifrån. 16.42. Jag ser ett par billysen på skolplanen och säger högt: Äntligen! Lotta låser upp dörren till honom och sträcker fram handen för att hälsa. Journalisten ser på handen och sedan på henne och hälsar. Jag tänker för mig själv vilket (ursäkta) jävla drygo som kommit in. Bakåtslickat hår, rock och en fin halsduk. Med en ipad i ena handen och sina skinnhandskar i den andra. "Typiskt dryga människor." Han sträcker fram sin hand och jag detsamma, vi möts med ett handskak. Jag tog i, ville visa min makt och visa att han faktiskt var sen. Men han verkade inte alls som något "creep" så jag slänger en blick på Lotta och hon hälsar hejdå.
- Ska vi sätta oss? Frågar jag och visar honom till ett bord. Kristoffer, som han faktiskt heter, frågade mig dem typiska frågorna som alla andra journalister redan frågat mig till sina tidningar.
- Men hur känns det då? Det är ändå Sveriges största julkalender? Frågar han.
- Alltså, ja jo, det är väl kul. Jag låter extremt onöjd och ointresserad. Jag hade fortfarande inte förstått att det faktiskt var en stor sak det jag höll på med. Efter sina frågor ville Kristoffer ta några bilder på mig, mina teckningar och byggnaden. Jag föreslog att vi skulle gå upp till bildsalen, dels för att det var där teckningarna fanns men också för att skolan skulle förbli låst om vi gick utanför portarna och jag hade fortfarande mina ytterkläder i den salen. Jag tog fram mina bilder och Kristoffer säger till mig att visa upp dem. Han trycker av några bilder med sin systemkamera som hänger runt hans hals.


Kristoffer är nöjd med bilderna och föreslår att vi går ut och tar några bilder ute. Jag instämmer och packar min grejer. Väl ute så har det börjat snöa, stora blöta flingor faller från himmeln och landar på den vita marken. När Kristoffer tar bilder av mig framför byggnaden kommer Erik förbi, chefen för Vasallen.
- Hej Erik! Säger jag högt!
- Hejsan Elin! Har du fått en till journalist runt halsen? Han skrattar med sitt vikingaskratt.
- Det här är Kristoffer, han arbetar för Mariefreds lokaltidning. Kristoffer, det här är Erik, han som jag arbetar för. Jag ser på Kristoffer. Han står med kameran i högsta hugg, vänder sig om och säger  "Aha." och fortsätter att ta bilder av mig. Erik fortsätter gå åt sitt håll. "Aha."? Vart det allt? Ska han inte ens ta i hand? Vad är det här för någon otrevlig typ?" Tänker jag.
  Kristoffer berättar att bilderna inte blir bra, snön fångar upp fokusen så jag blir suddig. Vi bestämmer oss för att strunta i dem bilderna. Jag står med min stora halsduk runt halsen, en tung tungväska över axeln och min stora bildpärm under armen. Han ser på mig.
- Aha, vart ska du nu då? Frågar han.
- Ja, jag ska med en buss som går från resecentrum. Jag spänner mig. Vet inte varför. Fryser jag? Eller är blir jag lite nervös av att prata med honom. Han ser ju faktiskt inte så illa ut.
-  Okej. Han blir lite tyst. Hade du tänkt att gå i det här ovädret eller? Vi möter varandras blickar men jag är feg, jag vågar inte hålla ögonkontakt.
- Ja, jag hade tänkt det. Stammar jag fram.
- Du vill inte ha skjuts då? Han ler. Han har en glugg mellan framtänderna.
- Absolut. Vad snällt av dig! Jag puttar upp väskan som nu glidit ner en bit på axeln och börjar gå mot parkeringen. Han går bredvid. Han låser upp en vit liten Audi, öppnar dörren för att hämta en skrapa att ta bort all snö med. Plötsligt hör vi en duns, lite som en mindre krasch. Bakom oss har en man backat in i en annan bil och låtsas vara helt omedveten om det. Det var så random just i det tillfället att både vi börjar skratta. (Skrattar även nu när jag skriver det här.)
- Du kan sätta dig i bilen så länge. Säger han.
- Du vill inte ha hjälp då?
- Nej, nej. Sätt dig i bilen så du inte blir kall. Han drar av det första lagret med snö och jag fumlar mig in i den lilla bilen. När han är klar hoppar han in i bilen, pustar ut och startar bilen.
- Åh jag önskar att jag också hade en bil. Säger jag drömmande.
- Ah, då får man skaffa sig en körkort först. Säger han. Jag blir nästan stum. Jag skrattar inte bara i tanken utan också på riktigt, ganska högt.
- Haha jag har faktiskt körkort. Svarar jag. Han blir tyst.
  Kristoffer backar ut bilen ur parkeringsrutan och börjar köra. Plötsligt stannar han bilen igen, suckar och tar fram skrapan igen.
- Ser ju ingenting! Säger han och kliver ur bilen och skrapar bort den sista isen. Någonstans inom mig så kände jag mig inte alls stressad inför att kanske missa bussen eller så. Det kändes skönt och kul att sitta i den här Audin. Han må vara dryg men han är ju faktiskt trevlig också! Han skjutsar mig ner till resecentrum där vi konverserar innan vi säger hejdå och tack för en trevlig intervju. Sedan vänder vi båda på klacken och börjar gå åt ett varsitt håll. Jag vänder på huvudet och ser Kristoffer hoppa in i sin lilla Audi. Hans rock och hans bakåtslickade hår ser inte alls så drygt ut längre. Han är snygg den där Kristoffer. Väldigt snygg.

Har aldrig känt mig så ensam som nu.

Kroppsfixeringar.

Debatter, krönikor som skrivs och arga kvinnor. SLUTA UPP BARA. Vi är aldrig nöjda. Vi är så jävla känsliga och det är det som är grunden till det hela. Utan våran känslighet hade aldrig dessa ideal existerat, men antar att det är det som gör oss mänskliga också. Verkar bara som om ingen någonsin kan fatta att man kan väl vara vacker även fast man inte ser ut som modellerna på catwalken. Att det faktiskt finns andra saker som gör en vacker. Vad nu man anser är vackert. IDIOTISKA SAMHÄLLE. Börja tänk på barnen i Afrika istället som faktiskt önskar dem når upp till storlek 32 iallafall... 

Alla är vi olika. Födda olika. Olika uppfattningar om saker och ting. Olika tankar och känslor. Man får väl se ut som man vill och då snackar jag bara inte om att man får  vara hur kurvig som helst utan att andra ska tycka man är tjock utan att faktiskt tjocka människor kan acceptera dem människor som är smala. Så länge du mår bra och är frisk så kan du känna dig snygg. 

Man skulle kunna dra sådana här diskussioner så långt så det är löjligt åt det.